Less på happy endings

Skam var bara sista i raden av böcker där jag kände mig mindre än tillfredställd med hur den avslutades. Inte på grund av att den var förutsägbar, de flesta böcker är det känns det som, liksom filmer (om man inte räknar med deckare, jag blir lika lurad varje gång). Däremot med hur lite författaren anstränger sig med själva avslutningen. Spänningen byggs upp under 300 sidor, handlingen makar sig så sakterligen fram, medan själva upplösningen tar fem ynka sidor. Jaha, det var den boken det, tänker man och hinner liksom inte glädja sig med personerna i boken, där de äntligen finner sin lycka elle vad det nu må vara. Tacka vet jag Sagan om ringen-trilogin. Där har vi ett exempel på en berättelse där man känner sig fullständigt belåten mot slutet (jmf mätt) samt får glädjas med hoberna under många sidor. I know what I mean, anyway. :)